Hur bildar metaller joner
En jon är en atom som gett bort alternativt som tagit upp en eller flera elektroner på grund av att uppnå fullt yttersta elektronskal.
Jonbindning är en bindning mellan två joner. För att en kemisk förening med jonbindning ska kunna bildas krävs det för att en atom vill ge bort elektroner och för att en annan atom vill ta upp dem. Den kemiska föreningen kallas för salt.
Den atom som ger bort elektroner blir en positiv jon och den atom som tar upp elektroner blir en negativ jon. Jonföreningar bildas oftast av grundämnen som står långt ifrån varandra i periodiska systemet.
Jonföreningar är vanligtvis sammansatta av en positiv jon och en negativ jon. De kan också bestå av en positiv jon och en negativ jon som består från flera sammansatta grundämnen.
Ta upp eller ge bort elektroner?
Vi börjar att titta på alkalimetallerna (gr. 1) vilket har en valenselektron. Om en alkalimetall blir från med den får den då fullt yttersta elektronskal (eftersom K-skalet, som blir kvar, innehåller två elektroner och
Alla atomer eftersträvar ett fullt yttersta elektronskal. Om en ämne har fullt i yttersta elektronskalet kallas detta att ämnet har ädelgasstruktur. Ädelgaser har redan ifrån början ädelgasstruktur och är därför ovilliga att reagera med andra ämnen.
Bild: Artturi_Mantysaari / Pixabay License
Det finns tre olika strategier för att uppnå ädelgasstruktur: att atomerna delar vid elektronerna gemensamt (på två olika sätt) eller för att de tar och ger elektroner mellan varandra.
Beroende vid atomernas bindning döps den kemiska föreningen olika.
- Metallbindning → metaller
- Molekylbindning → molekyler
- Jonbindning → salter
Till exempel i dricksvatten hålls atomerna ihop med hjälp av en molekylbindning. Alltså är det korrekt att säga vattenmolekyl. Vanligt bordssalt, natriumklorid, är inte en molekyl utan en salt.
En kemisk förening är ett övergripande ord liksom innebär att två eller fler grundämnen sitter tillsammans . Det går inte att kalla rena metaller på grund av kemiska föreningar men m
Joner
Ett undantag till regeln att icke-metaller har hög elektronegativitet skulle kanske vara ädelgaserna som inte gärna bildar kemiska föreningar, och därför inte har någon elektronegativitet. De ämnen som är ickemetaller och därför äger hög elektronegativitet (gärna tar emot elektroner) gör därför för att det är energetiskt fördelaktigt att äga fyllda elektronskal. För just ädelgaserna är skalet redan fullt så nya elektroner behöver läggas i nästa skal.
Att metaller gärna delar med sig av sina elektroner är orsaken till att metaller är goda ledare av elektricitet och även goda värmeledare.
Ett annat undantag kanske skulle vara väte -- i lösningar kan väte gärna dela med sig av den enda elektronen och beter sig på det sättet som en alkali-metall, men vätet fyller också sitt skal genom att ta emot en elektron samt bilda en hydrid-jon, och på det sättet existerar den lik en halogen (Fluor, Klor, Brom samt kompisarna). Väte är dock en icke-metall.
Det är förresten inte "metalljoner [som] avger
Metallbindning
Metaller har många speciella egenskaper. De är bra på att leda värme. De är bra på att leda elektrisk ström. De kan böjas och formas, utan att sprickaoch nästan alla metaller är tunga och hårda, samt de kan bli väldigt varma utan att smälta. Vad är det som gör metaller så speciella?
Det har att göra med hur metallernas atomer sitter ihop. Alla ämnen består av atomer. samt alla atomer är uppbyggda på samma sätt: dem har en atomkärna i mitten, och elektroner runt atomkärnan. Men det finns en skillnad mellan atomerna i metaller, och atomerna i andra ämnen. Ämnen som inte är metaller, icke-metaller, har atomer likt gärna vill ha fler elektroner.
Det kan dem få genom att bilda bindningar Mellan sig. Bindningarna består av elektroner som - delas mellan atomerna. Elektronerna i en sådan bindning stannar kvar hos atomerna som binds ihop. Vi säger att elektronerna är bundna, eller lokaliserade. I metaller är detta precis tvärt om.
Metallatomerna vill bli av tillsammans med några